LUDDE

Född 1 maj 1995
Död 17 juni 2008

Att du inte skulle få lev några år till det hade jag inte kunnat drömma om. Du var en enstöring
och älskade att jaga sorkar på åkern. Det blev också din död. Att få besked först att du var dödad av
slåttermaskinen, var fruktansvärt. Men att komma till dig och se att du levde, var ännu värre. Då jag
gick till dig och pratade med dig, lyfte du upp ditt huvud och tittade mig rakt i ögonen. Det var fruktansvärt,
att se dig så. Du var mycket blek, hade förlorat mycket blod. Jag blev vansinnig, då jag insåg att föraren
aldrig kollat att du var död. Bara ta det för givet, visst det såg ut som att du var det. Men jag kräver att
man går ut och ser efter. Jag satt hos dig, tills skytten kom. Strök dig på kinden och försökte ge dig lite
kärlek och tröst. Du kunde inte röra dig, du var för skadad. Synen av dig kommer förfölja mig länge än.
Det är något som jag inte vill uppleva något mera. Timmarna innan hade du varit och skuttat och lekt på
gården och varit full av liv. Du var där på din åker, där du jagat sork i hela ditt liv. Där misste du ditt liv.
Och det var på husses födelsedag som du gick åt, du var Husses katt. Han var helt otröstlig, då vi fick
telefonsamtalet att du var död. Jag såg till att han inte behövde se dig ligga där, det räckte att jag såg dig.
Vi hade födesedagsfest för husse och den avbröts i stor sorg.


Du kommer hem och är stolt över ditt byte. Från din egen åker där du fick mista livet.

Jag tror inte jag kommer orka gå och fiska i sommar. För det kommer göra så ont att gå ner till älven
utan dig. Du var alltid med dit, då man tog fram metspöt var du före en ner till älven. Och där satt du
och tittade på flötet och var beredd då det nappade. Du skulle ha din fisk färsk, man fick inte ens bryta
huvudet av fisken. Det skulle du göra själv, du var en stor jägare. Och gick din egen väg, man styrde
 inte över ditt liv. Du var som en katt skall vara brukade husse säga. Det känns så grymt att missta dig
på detta sätt. Du Ludde var husses katt, han har varit så rädd om dig hela ditt liv. Varit och sökt dig
mitt i natten ibland, om det varit något som inte stämde. Det kommer ta tid innan vi kan glömma vad
som hände. Glömma gör vi aldrig, men allt bleknar ju. Men vi saknar dig Ludde och vi älskade dig.
Om det finnsnågon katthimmel, hoppas jag du får träffa Snoddas där, ni var ju de bästa vänner.
Och även Skrållan.
VI ÄLSKAR DIG LUDDE, DU FINNS I VÅR TANKAR

Så här nöjd var du då du fångat dina råttor och var mätt och belåten.

SKRÅLLAN


Skrållan född 11 juli 1992 - Död 30 augusti 2006
Skrållan fick jag av Kjell som bröllopspresent 1992. Ulrikas katt hade fått flera kattungar och jag föll
för Skrållan. Vi hade redan flera katter, så Kjell var inte så pigg på att vi skulle ha flera. Men på kvällen
då vi satt framför tv.n säger han "du får katten som bröllopspresent". Jag blev jätteglad, bättre
present kunde man inte få.

Hon var en liten egen tjej, som tydde sig till mig. Jag blev som hennes mamma, vi tog henne tyvärr
för tidigt. Gjorde det för jag trodde att jag gjorde rätt. Hon fick inte bli uppfostrad av sin mamma
under hennes viktigaste tid, utan det var jag som uppfostrade henne. Min morgonrock tuttade hon
alltid på, långt upp i åren. Men hon var en tuffing vid matfatet tidigt. De stora kattgubbarna var
rädd för henne fast hon var så liten. Vid matskålen där härskade hon.

Putte och Bamse var rädd för henne. Men det visade sig att det skulle bli flera som var rädd Skrållan,
även vuxna människor. Hon kunde nämligen hugga folk ganska ordentligt. Agnäs IK hade styrelsemöte
här en gång. Och Skrållan var inne i rummet med styrelsen, men hon högg en av männen ordentligt
så han blev rädd. Och Ulrika var alltid smårädd hon. Mig var det sällan hon bet, men någon gång fick jag
ett bett också. Man såg på henne då hon blev svart i ögonen, då skulle man sluta stryka henne snabbt.
Och försöka avleda henne. Kjell han var alltid snäll med henne och tyckte om Skrållan, men han blev
huggen en gång så hårt i armen att han knappt kunde dra igång motorsågen. Men jag skylle på att det
var tack vare att hon blev tagen från mamma för tidigt som det blev fel för henne ibland. För hon var
inte ondsint egentligen. Utan en mjuk och fin kattjej, men hon blev bättre då vi slutade med p-pillren
och steliserade henne vid 6 års ålder. Då hon var 2 år födde hon en enda kattunge mellan våra huvudkuddar
på Kjells 50 års dag. Det blev hennes present till husse.

Hon var en bra mamma åt Snoddas och de fick ju vara tillsammans hela Snoddas liv. Skrållan hade
 vissa fyr för sig, då jag for bort så var hon alltid och drog fram kläder efter mig och det kunde ligga en
hel del utspridda på golvet då man kom hem. Hon bar stora morgonrocken runt och även strumpor,
kjolar och tröjor. Fanns det inte framme så gick hon och hämtade i garderoben. Då hon var ute på
somrarna då hoppade hon alltid in genom sovrumsfönstret, även om det fanns 3 fönster i rad öppna,
så tog hon alltid rätt förnster. Men hon tyckte om mat, det var det bästa hon visste, men så gick hon upp i vikt också.

Skrållan var en utekatt från början, men då hon var ung så hände något som gjorde att hon blev mörkrädd.
Jag minns hennes fasa i ögonen då hon gjorde allt för att komma in från altanfönstret. Vi tror det var ett
rovdjur som försökt ta henne, men att hon kom undan. Det pratades om att vi hade Lo-djur här omkring oss
den hösten och vintern. Kanske det var ett sådant som försökte ta henne. Efter den händelsen blev hon mer
en innekatt, gick ut på sommaren då det var ljust. Men de sista åren har hon inte varit ute mycket.
Hon valde själv att bli en innekatt.

Sista åren har hon sovit mer och mer. Och sista tiden sov mest hela dagarna och nätterna. Åt och sov var
hennes liv på slutet.

Hon var egentligen väldigt snäll med Tarzan då han kom, han fick till och med ligga bredvid henne
på skrivbordet, det fick inte Kotte göra, honom morrade hon åt hela tiden. Men han jagade henne
alltid också, jag vet inte varför. Kanske han kände att hon var sjuk och skulle jaga iväg henne för det

Vi brukade skoja om att Skrållan skulle bli gammal, eftersom hon hade ett sådant hett humör. Vi trodde nog
hon skulle kunna bli uppmot 20 år. Men så fel vi fick. Men nu vilar hon hos sin son i samma grav.
Vi kommer alltid minnas dig Skrållan och dina olika egenheter du hade. Tack för 14 underbara år

SNODDAS

SNODDAS född 17/6 1994 – död 29/6 2003
Du vår lilla goa vän har lämnat oss hastigt.
Förlusten av dig kan ingen ersätta. Och att hitta dig död så oväntat det kommer vi aldrig komma över.
För vi får aldrig veta orsaken varför. Vi tror i alla fall att det var ditt hjärta som slutade slå. Ena dagen
är du full av liv och dagen efter finns du inte mera. Men vi får minnas alla glada stunder vi fick med dig
under 9 år. Dina kattmamma saknar dig och din kattkompis Ludde lika så. Hela din familj saknar dig.
Du föddes mellan husses och mattes huvudkudde på husses 50 års dag. Och där har du sovit de flesta
nätter i ditt liv. Med ditt huvud på husses kudde och din tass mot hans kind. I dag är det ingen som sover
där och det kommer aldrig komma någon som får sova där heller. För det var din plats och ingen annan
kommer få ta den. Tack Snoddas för att vi fick ha dig hos oss. Men tyvärr alltför få år, vi hade så gärna
vilja ha kvar dig minst 7-8 år till. Farväl och sov gott lilla vän.
Vi GLÖMMER dig aldrig. Husse, Matte och hela din övriga familj.

Detta skrev jag några dagar efter Snoddas död, då man var så ledsen över hans hastiga död och oväntade också.
Men efter några månader kom det in en annan ljusglimt i våra liv, som gjorde sorgen efter Snoddas lite lättare.
Det var vår älskade Kotte.
Men Snoddas kan vi aldrig glömma, han finns bevarad i våra hjärtan

Som ni ser på Snoddas gravplats så finns en glass och fisk med, det var så att Snoddas älskade glass. Man fick aldrig
äta en glass utan att han skulle ha också, fick han inte nog fort då slog han till en med tassen. Han fick alltid en glass på sin
födelsedag och även 2003 fick han en. Han och jag satt på stocken, där jag har mina blommor och där satt han och åt
sin pinnglass och han slöt ögonen då han åt glass. Han verkade verkligen njuta av den och fisk var något han tyckte om,
då han fick följa med ner till älven och få nyfiskad fisk.

Då vi skaffade Ludde så tog Snoddas hand om honom på en gång, han blev som en reservpappa åt Ludde. Då de gick
och lade sig fick Ludde till och med tutta på Snoddas.

De var och förblev de bästa vänner, men visst kunde de ibland mäta sin styrka. Men det gör
alla katter någon gång. Då Snoddas dog sörjde Skrållan honom. Snoddas brukade ligga överst på
 våningssängen vi hade i Marcus rum, där låg aldrig Skrållan. Men då han dött så gick hon dit och lade
sig och låg där i flera dagar utan att äta något. Det tar jag som bevis på att hon sörjde sin son,
för efter några dagar så slutade hon ligga där och började äta igen