|
SNODDAS född 17/6 1994 – död
29/6 2003
Du vår lilla goa vän har lämnat oss hastigt.
Förlusten av dig kan ingen ersätta. Och att hitta dig
död så oväntat det kommer vi aldrig
komma över. För vi får aldrig veta orsaken varför.
Vi tror i alla fall att det var ditt hjärta som slutade slå.
Ena dagen är du full av liv och dagen efter finns du inte mera.
Men vi får minnas alla glada stunder vi fick med dig under 9
år. Dina kattmamma saknar dig och din kattkompis Ludde lika
så. Hela din familj saknar dig. Du föddes mellan husses och
mattes
huvudkudde på husses 50 års dag. Och där har du sovit
de flesta nätter i ditt liv. Med ditt huvud på husses kudde
och din tass mot hans kind.
I dag är det ingen som sover där och det kommer aldrig komma
någon som får sova där heller. För det var din
plats och ingen annan kommer få ta den.
Tack Snoddas för att vi fick ha dig hos oss. Men tyvärr
alltför få år, vi hade så gärna vilja ha
kvar dig minst 7-8 år till. Farväl och sov gott lilla
vän.
Vi GLÖMMER dig aldrig.
Husse, Matte och hela din övriga familj.
Detta skrev jag några dagar efter Snoddas död, då man
var så ledsen över hans hastiga död och oväntade
också.
Men efter några månader kom det in en annan ljusglimt i
våra liv, som gjorde sorgen efter Snoddas lite lättare.
Det var vår älskade Kotte.
Men Snoddas kan vi aldrig glömma, han finns bevarad i våra
hjärtan
Som ni ser på Snoddas gravplats
så finns en glass och fisk
med, det var så att Snoddas älskade glass. Man fick aldrig
äta en glass utan att han skulle ha också, fick han inte nog
fort då slog han till en med tassen. Han fick alltid en glass
på sin födelsedag och även 2003 fick han en. Han och
jag satt på stocken, där jag har mina blommor och där
satt han och åt sin pinnglass och han slöt ögonen
då han åt glass. Han verkade verkligen njuta av den och
fisk var något han tyckte om,
då han fick följa med ner till älven och få
nyfiskad fisk.
Då vi skaffade Ludde så tog Snoddas hand om honom på
en gång, han blev som en reservpappa åt Ludde. Då de
gick och lade sig fick Ludde till och med tutta på Snoddas.
De var och förblev de bästa vänner, men visst kunde de
ibland mäta sin styrka. Men det gör alla katter någon
gång.
Då Snoddas dog sörjde Skrållan honom. Snoddas brukade
ligga överst på våningssängen vi hade i Marcus
rum, där låg aldrig Skrållan. Men då han
dött så gick hon dit och lade sig och låg där i
flera dagar utan att äta något. Det tar jag som bevis
på att hon sörjde sin son, för efter några dagar
så slutade hon ligga där och började äta igen
SKRÅLLAN
Skrållan född 11 juli
1992 - Död 30 augusti
2006
Skrållan fick jag av Kjell som bröllopspresent 1992. Ulrikas
katt hade fått flera kattungar och jag föll för
Skrållan. Vi hade redan flera katter, så Kjell var inte
så pigg på att vi skulle ha flera. Men på
kvällen då vi satt framför tv.n säger han "du
får katten som bröllopspresent". Jag blev jätteglad,
bättre present kunde man inte få.
Hon var en liten egen tjej, som tydde sig till mig. Jag blev som hennes
mamma, vi tog henne tyvärr för tidigt. Gjorde det för
jag trodde att jag gjorde rätt. Hon fick inte bli uppfostrad av
sin mamma under hennes viktigaste tid, utan det var jag som uppfostrade
henne. Min morgonrock tuttade hon alltid på, långt upp i
åren. Men hon var en tuffing vid matfatet tidigt. De stora
kattgubbarna var rädd för henne fast hon var så liten.
Vid matskålen där härskade hon.
Putte och Bamse var rädd för henne. Men det visade sig att
det skulle bli flera som var rädd Skrållan, även vuxna
människor. Hon kunde nämligen hugga folk ganska ordentligt.
Agnäs IK hade styrelsemöte här en gång. Och
Skrållan var inne i rummet med styrelsen, men hon högg en av
männen ordentligt så han blev rädd. Och Ulrika var
alltid smårädd hon. Mig var det sällan hon bet, men
någon gång fick jag ett bett också. Man såg
på henne då hon blev svart i ögonen, då skulle
man sluta stryka henne snabbt. Och försöka avleda henne.
Kjell han var alltid snäll med henne och tyckte om Skrållan,
men han blev huggen en gång så hårt i armen att han
knappt kunde dra igång motorsågen. Men jag skylle på
att det var tack vare att hon blev tagen från mamma för
tidigt som det blev fel för henne ibland. För hon var inte
ondsint egentligen. Utan en mjuk och fin kattjej, men hon blev
bättre då vi slutade med p-pillren och steleserade henne vid
6 års ålder.
Då hon var 2 år födde hon en enda kattunge mellan
våra huvudkuddar på Kjells 50 års dag. Det blev
hennes present till husse.
Hon var en bra mamma åt Snoddas och de fick ju vara tillsammans
hela Snoddas liv.
Skrållan hade vissa fyr för sig, då jag for bort
så var hon alltid och drog fram kläder efter mig och det
kunde ligga en hel del utspridda på golvet då man kom hem.
Hon bar stora morgonrocken runt och även strumpor, kjolar och
tröjor. Fanns det inte framme så gick hon och hämtade i
garderoben.
Då hon var ute på somrarna då hoppade hon alltid in
genom sovrumsfönstret, även om det fanns 3 fönster i rad
öppna, så tog hon alltid rätt förnster.
Men hon tyckte om mat, det var det bästa hon visste, men så
gick hon upp i vikt också.
Hon var en utekatt från början, men då hon var ung
så hände något som gjorde att hon blev
mörkrädd. Jag minns hennes fasa i ögonen då hon
gjorde allt för att komma in från altanfönstret. Vi
tror det var ett rovdjur som försökt ta henne, men att hon
kom undan. Det pratades om att vi hade Lo-djur här omkring oss den
hösten och vintern. Kanske det var ett sådant som
försökte ta henne. Efter den händelsen blev hon mer en
innekatt, gick ut på sommaren då det var ljust. Men de
sista åren har hon inte varit ute mycket. Hon valde själv
att bli en innekatt.
Sista åren har hon sovit mer och mer. Och sista tiden sov mest
hela dagarna och nätterna. Åt och sov var hennes liv
på slutet.
Hon var egentligen väldigt snäll med Tarzan då han kom,
han fick till och med ligga bredvid henne på skrivbordet, det
fick inte Kotte göra, honom morrade hon åt hela tiden. Men
han jagade henne alltid också, jag vet inte varför. Kanske
han kände att hon var sjuk och skulle jaga iväg henne
för det
Vi brukade skoja om att Skrållan skulle bli gammal, eftersom hon
hade ett sådant hett humör. Vi trodde nog hon skulle kunna
bli uppmot 20 år. Men så fel vi fick. Men nu vilar hon hos
sin son i samma grav.
Vi kommer alltid minnas dig
Skrållan och dina olika
egenheter du hade. Tack för 14 underbara år
LUDDE
Född 1 maj 1995
Död 17 juni 2008
 
Att du inte skulle få lev
några år till det hade jag inte kunnat
drömma om. Du var en enstöring och älskade att jaga
sorkar på åkern. Det blev också din död. Att
få besked först att du var dödad av
slåttermaskinen, var fruktansvärt. Men att komma till dig
och se att du levde, var ännu värre. Då jag gick till
dig och pratade med dig, lyfte du upp ditt huvud och tittade mig rakt i
ögonen. Det var fruktansvärt, att se dig så. Du var
mycket blek, hade förlorat mycket blod. Jag blev vansinnig,
då jag insåg att föraren aldrig kollat att du var
död. Bara ta det för givet, visst det såg ut som att du
var det. Men jag kräver att man går ut och ser efter. Jag
satt hos dig, tills skytten kom. Strök dig på kinden och
försökte ge dig lite kärlek och tröst. Du kunde
inte röra dig, du var för skadad. Synen av dig kommer
förfölja mig länge än. Det är något som
jag inte vill uppleva något mera. Timmarna innan hade du varit
och skuttat och lekt på gården och varit full av liv. Du
var där på din åker, där du jagat sork i hela
ditt liv. Där misste du ditt liv.
Jag tror inte jag kommer
orka gå och fiska i sommar. För det kommer göra
så ont att gå ner till älven utan dig. Du var alltid
med dit, då man tog fram metspöt var du före en ner
till älven. Och där satt du och tittade på flötet
och var beredd då det nappade. Du skulle ha din fisk färsk,
man fick inte ens bryta huvudet av fisken. Det skulle du göra
själv, du var en stor jägare. Och gick din egen väg, man
styrde inte över ditt liv. Du var som en katt skall vara brukade
husse säga. Det känns så grymt att missta dig på
detta sätt. Du Ludde var husses katt, han har varit så
rädd om dig hela ditt liv. Varit och sökt dig mitt i natten
ibland, om det varit något som inte stämde. Det kommer ta
tid innan vi kan glömma vad som hände. Glömma gör
vi aldrig, men allt bleknar ju. Men vi saknar dig Ludde och vi
älskade dig. Om det finns någon katthimmel, hoppas jag du
får träffa Snoddas där, ni var ju de bästa
vänner. Och även Skrållan.
VI ÄLSKAR DIG LUDDE, DU FINNS I VÅR TANKAR
Så här nöjd var du efter din jakt.
.
|